Detta är hemsidan för Snöländska sagor, fantasyberättelser författade av Joel Knöös. Här kommer mina berättelser att publiceras fortlöpande. Hitintills (maj 2025) är åtta sagor helt färdigskrivna (Utterssagan, Alvarssagan, Den ockulta spegeln, Maximussagan, De förvisades ed, Dagmarskrönikan, Det gyllene kontraktet och Jurbansagan).
Dessa finns nu att köpa som eböcker i pdf-format. Gratis utdrag ser du till höger. För att ta reda på vad de handlar om, gå till flikarna under ”Sagorna”. Där finns också presentationsvideor för en del av sagorna.
De förvisades ed (del 1), Det gyllene kontraktet (del 1), Dagmarskrönikan och Den förseglade gravkammaren och är f.n. gratis och kan laddas ner i shopen. I korta ordalag handlar De förvisades ed om den västerländska kulturens destruktiva förhållande till naturen; Det gyllene kontraktet om djurrätt, alkoholberoende och den kosmiska förklaringen till ansträngda relationer med släktingar; Dagmarskrönikan om rädsla och ångest samt Den förseglade gravkammaren om en stridsskola!
Berättelserna vänder sig till dig som gillar fantasy, äventyr, humor och mänskliga relationer och dessutom är öppen för eller nyfiken på andliga perspektiv. Med andlighet menar jag inte religiösa teorier, skapade av olika religioner, utan en tro på att det finns en annan verklighet än bara den fysiska, som gör att vi tror på liv efter döden och att det finns en större mening med våra liv härnere på jorden. Med mera. För mig är det tveklöst så att en sådan tro gör det lättare att bearbeta det som pågår i världen just nu.
Vi lever i en turbulent tid där kriserna avlöser varandra. Kriserna väcker ångest och rädsla, och få av oss är tränade att hantera detta på ett bra sätt. Vi söker gärna någon slags snabblösning som kan trolla bort obehaget, t.ex. genom läkemedel eller droger, men som bara blir en stunds paus från lidandet. Vi gör oss då dessutom beroende av någonting yttre i stället för att lita till vår egen kraft. När vi inte lär oss att hantera ångesten blir vi rädda för att nya ångestattacker ska komma. Så vi försöker fly från dessa känslor på bästa sätt. I vår kultur tenderar vi dessutom att undertrycka rädslor eftersom de betraktas som negativa, rentav skamliga, särskilt om man är man. Men en dag orkar vi inte fly längre. Förr eller senare kommer vi att vilja att ta tag i det, på djupet. Det är som i sagan, då hjälten eller hjältinnan slutligen möter monstret.
Ofta tror vi det är vårt förnuft som styr när det egentligen är rädslorna. Intellektet är mycket duktigt på att bedra med förnuftiga argument. Så länge vi inte erkänner rädslorna kommer de att fortsätta att styra oss och det är i princip samma sak som att gå emot sin innersta önskan, sin själ. Själen, som gör sig hörd via hjärtat, vill leva fritt och tillitsfullt.
Det är bara det vi medvetet ser som vi också kan förändra. Det är det första steget: att våga se det vi ogillar hos oss själva (och som vi inte sällan fördömer andra för; det är enklare att anklaga andra än att titta på sig själv). Det andra steget är att acceptera rädslorna, utan att fördöma dem. Vi kan betrakta dem som små barn, som vi inte dömer, men som vi vill vägleda. Att fördöma sina rädslor eller sin ångest kommer inte att få dem att försvinna – tvärtom klamrar de sig fast i oss. Men jag har lärt mig att om jag fullständigt accepterar en rädsla, börjar den långsamt också släppa greppet om mig. Den blir inte längre min fiende.
Det finns dessutom en annan dimension på rädslor. Jag tror att en del av dem går tillbaka på tidigare liv. Varför är kompisen livrädd för husspindlar? Det är en irrationell rädsla, husspindlar är inte farliga, men om personen har dött av ett spindelbett i ett tidigare liv blir rädslan mer förståelig. Det rationella tänkandet kan inte komma med ett vettigt svar på frågan, och inte heller mycket till lösning. Vi måste öppna upp oss för fler dimensioner än bara den fysiska.
Vi lever i en kultur som tror sig veta att den ateistiska, materialistiska synen på tillvaron är överlägsen. För mig är det tvärtom. Det finns mycket mer under solen än bara det som våra fem sinnen kan mäta.
Med mina sagor vill jag berätta om det; dela med mig av den kunskap jag har fått till mig, så att den också görs tillgänglig för ett stort antal. Men sedan hoppas jag också att berättelserna är spännande, roliga och tänkvärda på andra sätt. Sagorna vänder sig egentligen till alla unga människor mellan 13 och 120 år. 🙂
