En vän, som hade läst Teckentydarna, gav mig ett omdöme: ”Ja, det är ju ingen världslitteratur direkt”, sa han. Ja, gör man sina texter offentliga måste man ju tåla kritik. Jag lät omdömet påverka mig för en tid, tappade lusten att publicera och tänkte att jag skriver mest för min egen skull. Men sen kom jag på andra tankar. Jag behöver inte skriva ”världslitteratur”, vad det nu är. Jag skriver för att det är roligt. Jag skriver för att jag mår bra av att vara kreativ. Och jag publicerar det för att berättelserna inte ska hamna i ”skrivbordslådan”. Det räcker nämligen att ett fåtal gillar dem för att de ska ha ett existensberättigande. Så därför har jag skapat denna hemsida: här kommer mina berättelser att publiceras. Vi ska inte låta våra kritiker styra oss.
Jag tror att vi är i behov av berättelser som ger oss hopp. Vi måste – som människor – inse att vi i grund och botten inte är destruktiva utan att vi äger kraften att skapa goda ting. Men för att kunna göra det kan vi inte ha en självbild som säger det motsatta. Det är dock inte lätt att ändra sin självbild eftersom den danades under mycket unga år – år som vi endast har fragmentariska minnesbilder av. Mina berättelser handlar ganska mycket om människor som blir tvungna att omvärdera sin självbild. Det är min förhoppning att detta kan inspirera läsaren.
Jag gillar gamla sagor, dels för fantasins skull men dels också för att det ofta finns en sensmoral i berättelsen. En serie av dramatiska händelser kan visserligen vara underhållande, men i längden blir de ganska tomma om de inte också omges av någon typ av filosofisk betraktelse. Det är det senare som ger näring till själen. Det är likväl min förhoppning att läsaren kan finna ”näring” i mina berättelser.
